Kategoriarkiv: Kommentarer

Källström från start?

Jag vet, det blir mycket fotboll nu (min fru suckade när hon insåg att VM faktiskt pågår ända till 9/7)… Men ikväll är det ju otroligt viktigt att det går bra för Sverige (kanske rentav bra för tillväxten?). Och då funderar självklart var och varannan på laguttagningar. Aftonbladet påstår att både Kim Källström och Chippen Wilhelmson spelar från start (liksom Andreas Isaksson, men det var ju en lågoddsare). Hoppas att de har rätt – det behövs kreativa och snabba mittfältare för att få Paraguay på fall.
Att de båda startar tror jag dock inte förrän jag ser dem springa in på plan. Jag är istället rädd för att Lagerbäck kör med Anders Svensson från start, och att det beror på två saker: 1/ att han inte vill ”knäcka” Svensson som ju offentligt klagat på att han får kritik och 2/ att han vill visa att han minsann inte viker sig för kritik eller åsikter från utomstående.
Men hoppas kan man. Och hoppas framförallt att Lagerbäck gett tydliga instruktioner till ytterbackarna att våga gå med i anfallen. Tjeckien visade häromdagen hur modernt ytterbacksspel kan gå till och igår fick vi till och med se en målgivande passning (på offensiv planhalva) från Spaniens fantastiske mittback Puyol (Puyol i laget gav mig 38 poäng i Drömelvan!).

Om att coacha och improvisera

Ska inte bli så mycket fotboll men jag kan inte låta bli att delge ett intressant citat från förbundskapten Lars Lagerbäck om att coacha i matcher (hämtat ur Offside nr 5 2006). Apropå att Tom Prahl tycker att tränare måste bli bättre på aktiv coachning under matcherna: ”Det är tveksamt. Grundidén i spelet är ändå viktigast. Jämfört med andra lagidrotter är fotbollen begränsad när det gäller hur mycket du kan coacha under match. En bra fotbollstränare gör mycket av sitt jobb i förberedelsefasen.” Men byten kan man väl styra från bänken, eller hur Lasse? Och visst kan man väl ge order till ytterbackar att gå med upp och anfalla? Men det är klart när ”jobbet i förberedelsefasen” innebär att man inpräntar i spelarna att det krävs 5-6 spelare för att försvara sig mot två avskurna T&T-forwards så…

Obehagliga korståg – sluta jaga privatkopierare

Jag gillar Thomas Bodström. Han är en action-minister på ett bra sätt och dessutom en riktigt bra politisk agitator. Men jag ogillar verkligen två av hans korståg: det mot rätten att kopiera musik man köpt och det mot den personliga integriteten. Nu har kopieringsfrågan åter blivit aktuell och bland annat har blivande riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (s) ”kommit ut” som försvarare av rätten att kopiera för eget bruk (varken hon eller jag vill att det ska vara lagligt att profitera på andras upphovsrätt). Läs mer om arbetet mot den korkade piratlagen 2005.
Och nu börjar även en del av de partier som hjälpte oss sossar att införa den korkade lagen att svänga. Tur det. Tråkigt bara att mina partikamrater inte vill försöka förstå. Tvärtom, verkar Bodström och de andra som tycker att storföretagen ska få styra hur jag använder mina skivor öka trycket. För hur ska man annars förstå att regeringen i våras gav direktiv till polis och åklagare att jobba hårdare med att jaga nedladdare. Riktigt pinsamt blir det när man påminner sig vad Thomas Bodström skrev innan lagen infördes: ”Det ökar möjligheterna att ingripa mot allvarligare fall av olaglig nedladdning men det innebär inte att polis och åklagare ska satsa stora resurser för att jaga privatpersoner som laddar ner enstaka olagliga material från internet. Precis som vid all annan brottslighet ska polis och åklagare prioritera i sitt arbete. Det vore lika orimligt att lägga stora polisresurser på att utreda enstaka fall av nedladdning av olagligt material som det vore att prioritera snatteriutredningar före rån.”

Lätt gå vilse i kommunala labyrinter

Igår, söndag, skrev NA om att hemtjänstpersonalen i Örebro ska få fotolegitimation. Frågan har varit aktuell under många år men bland annat i väntan på en lösning där korten kunde kopplas till tidsregistrering har frågan hamnat i ”långbänk”. Tanken har varit att man ska kunna använda korten till att följa upp vilka insatser som ges, bland annat så att de som använder hemtjänsten får rätt hjälp. Nu ska dock legitimationen införas och NA skriver om Gudrun Andershed som i många år jobbar för att införa detta. Sakfrågan ska jag inte ägna mer utrymme åt, men det som gjorde mig så ledsen var några få meningar i artikeln: ”Men den jag talade med ville inte hjälpa till” (Gudruns beskrivning av ett samtal till kommunen) och ”Två politiker sade nej, de ville inte ens titta på id-kortet” (Gudrun hade gjort ett provkort för att visa hur det kunde se ut). Jag vet inte vad som hänt, vilka politiker eller tjänstemän hon sökt eller vad skälen kan vara till detta. Men det är egentligen underordnat. Det viktiga är att hon inte upplevde att hon blev bemött med respekt (nu framkommer det i artikeln att hon inte varit i kontakt med kommunalrådet Carina Dahl och jag är rätt säker på att frågan fått en annan vändning i så fall).
Och när jag läste det kom jag att tänka på ett samtal jag fick efter att jag skrivit en insändare om respekt och ryktesspridning. Efter det långa telefonsamtalet ”skrev jag av mig” men la inte ut texten här. Nu gör jag det:
”Hade just ett 30-40 minuter långt samtal med en örebroare som läst mitt inlägg om hån och ryktesspridning i NA idag och därmed kopplade denna till sin egen situation. Hon har i mååånga år haft en konflikt med diverse rektorer och skoltjänstemän och har pratat med alla möjliga. Jag vet ju inte om hon har rätt i sin kritik men egentligen spelar det ingen roll: vad hon pekar på är dessvärre sant: om den enskilde behandlas felaktigt är det inte lätt att få rätt. Som jag ser det saknar vi dels verktyg i det tidiga skedet av konflikter (innan allt låst sig och gått åt h-e) och dels saknas i många fall möjligheten för den enskilde att få en överprövning av det de upplever är ett övergrepp.
Jag har sedan en tid funderat över om vi inte skulle behöva någon slags kommunal ”medborgarombudsman”: en politiskt ansvarig för att ta medborgarnas parti mot förvaltningar och andra… Detta innebär inte att respektive driftsnämndsordförande eller kommunalråd ska övertrumfas men jag tycker det vore rätt häftigt om vi kunde lova örebroarna att om de har problem som:
– tjänstemännen inte vill lösa, eller
– hamnar mellan stolarna, eller
– inte är någon särskilds ansvar o s v
så ska det finnas en ingång dit man kan vända sig och som har ett ansvar för att sammanföra tvistande och att se till så att problemen blir lösta. I just denna kvinnas fall kändes det som att någon borde beordrat ansvariga tjänstemän till ett möte, inlett och försökt medla och sedan lämna de båda parterna och sagt ”ni lämnar inte det här rummet förrän ni är överens om hur ni ska gå vidare”. Typ.
Dessutom behövs det (uppenbarligen) någon som kan överbrygga stuprör och revirgränser mellan nämnder och liknande. Jag tycker egentligen att problemen som gjort att vi skapat ett särskilt näringslivskontor borde leda till denna lite mer långtgående slutsats: vi behöver en enkel ingång för alla örebroare vare sig de är företagare eller enskilda.
Om inte annat skulle det bespara oss som ger oss in i debatten den här typen av samtal som är så frustrerande eftersom man måste sluta med att säga att ”jag vet inte vad som hänt men jag hör att det inte fungerat, jag beklagar att du farit illa, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna hjälpa dig med detta”. Det vore bättre att kunna avsluta med att boka en tid…
Jag tror att idén med någon slags ”medborgarombudsman” (titeln får man nog slipa på…) skulle kunna bidra till en känsla av att man kan påverka. En tydlig ingång är möjlig att hålla reda på – drygt 500 fritidspolitiker och tusentals anställda i kommunen är svårt att hitta rätt i.”

Och visst finns det problem och frågetecken:
1) Ger vi falska förhoppningar – tror alla att de ska få det som de vill bara de tar kontakt med ”medborgarombudsmannen”?
2) Kommer vissa medborgare på detta sätt få det bättre på någon annans bekostnad? (fast så är det redan idag)
3) Finns det inte en risk att ”medborgarombudsmannen” blir som en slags internutredare som ingen gillar i organisationen…?

Men samtidigt: Sifos samhällsbarometer visade för några år sedan att nära åtta av tio inte anser att det är lätt att komma
i kontakt med politiker och föra fram sina åsikter. Kanske är siffrorna inte längre aktuella. Men troligen är de det. Och något måste vi göra för att inte fler ska ”gå vilse” i kommunala labyrinter: vi har inte råd att låta medborgares förslag gå till spillo utan att prövas. Och dessutom: vi har verkligen inte råd att skapa bittra och uppgivna ”motborgare” som försökt men inte lyckats. Som velat men inte fått. Lite inspiration har jag också fått från ett intressant (och framgångsrikt) försök i Värmdö: de har inrättat två kommunala medlare som ska försöka lösa konflikter mellan exempelvis grannar som tvistar om småsaker i miljö- och byggfrågor. Dessa ska stävja ”kostsamma okynnesmål”.

Så vad gör vi?

Inte kan en klassisk storklubb bli nedflyttad av ekonomiska skäl…

Idag meddelade Svenska Fotbollförbundet att Örgryte IS inte tvångsnedflyttas på grund av sin usla ekonomi. Med andra ord är Örebro SK fortfarande den enda klubb som fallit för de hårda ekonomiska reglerna (jag tycker dock inte att ÖSK skötte sig så bra…, mer om det här), trots att såväl ÖIS som Helsingborgs IF haft ekonomier i fritt fall. Jag har inte studerat ÖIS ekonomiska plan men det är svårt att undkomma funderingarna om att det trots allt hjälper en hel del att ha inflytelserika vänner när SvFF ska pröva nedflyttningar och elitlicenser. Vi har hört principen i ”Djurfarmen” (Av George Orwell): ”alla djur är jämlika, men några djur är mer jämlika än andra”. När det gäller ifk köpeborg och deras skattefuskande (inte dömda än, jag vet) så diskuteras att ändra reglerna i efterhand – för att de inte ska bli nedflyttade om de döms. Bollen är rund och domaren dömer. Fast det står inte alltid 0-0 när matchen börjar, så att säga.

Större än så blir det inte

Avbröt föreläsningarna om skolbiblioteken i torsdags för att cykla hem i ilfart för att gå med Karin till förlossningen och efter det har inget blivit sig likt.
Klockan 16.17 på torsdagen föddes Olivia (en dryg timme efter att vi kommit in på förlossningen – notera det ni som är rädda för en lång förlossning: även förstföderskor kan vara snabba!). Och efter detta är givetvis ingenting annat lika viktigt, något större ögonblick har jag aldrig varit med om.
Och som om det inte räckte med att Olivia föddes så hände även en massa annat förra veckan: Hammarby vann storstilat i derbyt mot aik och gick upp i serieledning, FC Barcelona säkrade segern i La Liga, Hammarby Handboll blev svenska mästare. Så vad mer kan man önska? Inte mycket.

Söndag – en bra dag för nyheter?

Två axplock ur dagens nyhetsskörd:
Rapport ”avslöjar” att LO ger socialdemokraterna bidrag, en nyhet som dyker upp minst en gång om året (lite oftare under valår). Rapport hade kryddat det med att låta SIFO fråga om detta är bra. Innovativt grepp, ingen motsvarande undersökning gjordes när det för några dagar sedan berättade TV4 att moderaterna får allt mer pengar från bidragsgivare (som inte är offentliga). Vilket är värst: att organisationer öppet beslutar att ge stöd eller att anonyma miljonärer ger bidrag till ett parti utan att någon kan granska det?P1-programmet Kaliber ”avslöjar” att (s) tjänade pengar på Stadskampen i somras, eftersom bolaget Spero (som stod bakom ”torplotteriget” i TV4s stadskamp) ägs av bl a socialdemokraterna. Strongt gjort att avslöja detta: så här står det under ”vanliga frågor på Speros hemsida: ”Vem är Föreningen Spero? Föreningen Spero består av IOGT NTO lotterierna och SSU/SAP.” Måste ha varit ett jättejobb att hitta denna nyhet… Bl a E-type är arg för att han inte fick reda på detta, för då hade han inte deltagit. Stackars E-type. TV4 konstaterar dock att informationen har varit tillräcklig och säger att socialdemokraternas lotterier är väl kända i Sverige.
Som tankeexperiment kan man ju fundera på när Rapport ska fråga kunder till företag som sponsrar moderaterna vad de tycker om detta. Konstigt – minns inte att jag någonsin hört en sådan nyhet;-) Och när ska journalisterna börja granska var alla dessa ”nyhetstips” kommer ifrån. Är det inte märkligt att så många sådana sprids just när det är valår?

Visst vill örebroarna påverka mer

I förra veckan höll vi öppna möten i Varberga och Markbacken, med den väldigt öppna rubriken ”Om Örebro kommun”. Trots att rubriken väl inte var så spännande var det rätt många som kom i alla fall, och vi hade jättebra diskussioner. Alf Lindblad (förvaltningschef på Kultur- och medborgarförvaltningen) var med och antecknade och eftersom jag själv mest diskuterade och antecknade frågor att ta med mig har jag inget vettigt att redovisa här, än. Men jag återkommer om det.
Två saker var dock väldigt tydliga:
1/ vi måste hitta ett vettigt sätt för örebroarna att bättre få svar på frågor som de har – idag är det många frågor och synpunkter som bara far runt utan att någon tar reda på hur det egentligen ligger till (jag hävdar ju att det ofta finns hyfsade skäl för de beslut som fattas…). Ibland beror detta på att folk vill sprida rykten, men oftare beror det på att man helt enkelt inte vet hur man ska få reda på fakta – det är inte så lätt att hitta rätt i den kommunala organisationen.
2/ vi måste erbjuda enkla och tydliga sätt att vara med och påverka. Så otroligt många örebroare vill vara med och förbättra staden men vi erbjuder inte tillräckligt många alternativ (visst är det bra om alla engagerar sig i något politisk parti, men det måste finnas fler kanaler än så…). Medborgarpaneler, enkäter och liknande måste användas mer. Vi är många som funderar på detta och förhoppningsvis kommer jag och några partikamrater presentera några sådana tankar inom kort.

Men redan nu görs det mycket. Idag fick jag exempelvis syn på annonsen på orebro.se som efterlyser örebroare som vill vara med och utveckla stadsbussarna. Lysande exempel på hur vi borde jobba i fler frågor!

Att förenkla politiken till det orimligas gräns

Sparade just tid för fullmäktiges ledamöter genom att inte gå upp i ännu en bisarr debatt i fullmäktige. Just nu hävdar kristdemokraterna och miljöpartisterna (minus Olof Johansson) att man ska ha ”riktvärden” för hur många barn man ska i varje grupp i förskolan.
Jag förstår att det kan låta bra, men man måste (som min partikamrat Hans Boskär nyss gjorde) ställa en viktig motfråga: om vi nu vill att verksamheten ska anpassas efter de barn som finns på varje avdelning – borde inte gruppernas storlek då kunna vara olika? Det är ju skillnad mellan olika åldrar och mellan olika bakgrund. En grupp där många barn har koncentrationssvårigheter behöver rimligen mer personal, en grupp med många olika språk kan ha andra krav. För att inte prata om de olika förutsättningar som gäller för olika lokaler: ett dagis med tre våningar kräver något annat än ett dagis med stor lekgård och en våning. Och vad är en ”grupp” – ser alla ”grupper” likadana ut?

Jag tänker inte säga att jag aldrig förenklat i den politiska debatten, självklart finns en poäng med att göra politiken begriplig och ibland faller vi alla i fällan att förenkla för mycket. Men att hela tiden försöka förenkla svåra frågor är farligt.
Precis på samma sätt var det nämligen med en debatt tidigare idag, om ”fria arbetskläder” i äldrevården. Där hävdade centern att man skulle bestämma att all personal i hemtjänsten ska ha fria arbetskläder. Vi har satsat pengar för att personalen på kommunens vårdboenden ska ha fria arbetskläder, när det gäller hemtjänsten inser vi att man behöver utreda frågan lite mer. Det låtsas inte centerpartisterna om. För det finns nämligen lite problem:
– Skattemyndigheten anser att det ska beskattas om man får fria arbetskläder som inte ser ut som uniformer – är det rimligt att personalen ska drabbas av mer skatt på grund av ett beslut i kommunfullmäktige?
– Örebroare som har behov av hemtjänst har rätt att kräva att kommunens personal agerar som om de är gäster i de äldres hem – inte tvärtom. Om arbetskläder skulle bli ”uniformslika” innebär det att hemmet blir mindre ”hemlikt”.

Och självklart är det enklare att inte låtsas om att det finns problem. Självklart är det enklast att sitta i kommunfullmäktigesalen och fastställa regler och riktvärden för både hur arbetskläder ska se ut och för hur många barn som ska finnas i varje ”grupp”. Men i verkligheten brukar det vara en bättre idé att låta barnens behov avgöra hur verksamheten bedrivs.